Vi var och spelade i södra Sverige när en sån därn blixthalka från helvetet rullade in tillsammans med en storm som troligen hade sitt ursprung från samma plejs.
Jag hade rattat bussen några timmar när jag några hundra meter framför mig såg vad som såg ut som en färskt bilkö uppe på en bro, troligen skapad av en trafikolycka av nåt slag.
Då det var snubblande nära lunchdags tog jag ett snabbt beslut o backade av bron (!) på motorleden så att jag skulle kunna nå avfarten som var precis innan bron. Lika bra att nyttja tiden till nåt vettigt istället för till att sitta i kö säger en van Stockholms-kö(r)are.
Väl nere letade vi upp första bästa lunchhak, i detta fall en Sibyllakiosk med några bord och stola, där vi beställde vad vi skulle ha och satte oss att vänta. En efter en fick vi in våra rätter under livliga diskussioner runt gårdagens gig samt andra spörsmål man gärna tar upp tillsammans med hårdrockande drägg med skägg.
Trevligt således med smajling fejses everyover.
När jag avverkat halva den schnitzel jag beställt frågar Ulf mig om den var god. Jag svarade helt ärligt att "det nog var den äckligaste jävla schnitzel jag ätit i mitt liv".
-"Det kan bero på att det är min rödspätta du ätit upp" säger Ulf samtidigt som Sillyllatjejen kommer med den schnitzel jag beställt...
Ridå.
lördag 13 oktober 2012
söndag 15 juli 2012
Tack o hej Abramis (den oblödiga versionen)...
Förutsättningarna för att göra Abramis Brama rättvisa finns enligt min mening inte längre.
Jag har därför bestämt mig för att kliva av bandet.
Magin är borta.
Jag meddelade de andra braxarna angående mina avsikter den sista juni.
Jag har därför bestämt mig för att kliva av bandet.
Då Abramis under många år var mitt substitut för familj, känns beslutet tungt att ta.
Icke desto mindre nödvändigt.
Det går helt enkelt inte längre.
Det är svårt att få ihop reptider och när vi väl är där är vi inte överens musikaliskt.
När jag tittar bakåt ett par år i tiden så ser jag att varningsskyltarna funnits där, jag har bara inte förstått dom.
Icke desto mindre nödvändigt.
Det går helt enkelt inte längre.
Det är svårt att få ihop reptider och när vi väl är där är vi inte överens musikaliskt.
När jag tittar bakåt ett par år i tiden så ser jag att varningsskyltarna funnits där, jag har bara inte förstått dom.
Magin är borta.
Jag meddelade de andra braxarna angående mina avsikter den sista juni.
Bandet har tre bokade spelningar framöver 17/8 Plattenburg/Tyskland, 18/8 Yellowstock/Belgien, 26/10 ROCKPALAST, Bonn/Tyskland (TV-inspelning), dessa kommer jag att vara med på.
lördag 28 april 2012
Men...?...ska det va så..?
Jag hade sett fram emot gäddfisket i vårvikarna i år. Denna helg gör jag säsongens 2 sista pass, sen går jag över till framför allt vertikalfisket på gös. Sen islossning i början på mars har jag hunnit med totalt 4 gäddfisketurer med nästan uteslutande uselt resultat. Så när jag ställer in grejerna efter helgen har jag alltså lyckats med 6 pass på 6-7 veckor.
Ska det va så?
Jag hann cykla några gånger till o från jobbet i mars när det var värmebölja. Sen dess har jag inte cyklat och endast ETT av möjliga tillfällen har ställts in för att jag varit lat. Resterande turer har inte blivit av för att jag ska vara nånstans efter jobbet o behöver vara klar i huvet, eller ska lämna lilleman hos dagmamman så då hinner jag inte cykla in iom att dagmamman öppnar 6.30 o jag börjar 7, eller varit förkyld eller...
Ska det vara så?
Vi har samkört scheman för att få ihop reptider och det har gett i genomsnitt 3-4 rep per 4 veckor. Det är väldigt svårt att skapa nåt under de förhållandena. Låtarna flyttas lixom nån centimeter framåt hela tiden, inte som förr där 2 veckor och 5 rep kunde betyda tre nya färdiga låtar (när det var som kreativast).
Ska det va så?!
Ngf.
Ska det va så?
Jag hann cykla några gånger till o från jobbet i mars när det var värmebölja. Sen dess har jag inte cyklat och endast ETT av möjliga tillfällen har ställts in för att jag varit lat. Resterande turer har inte blivit av för att jag ska vara nånstans efter jobbet o behöver vara klar i huvet, eller ska lämna lilleman hos dagmamman så då hinner jag inte cykla in iom att dagmamman öppnar 6.30 o jag börjar 7, eller varit förkyld eller...
Ska det vara så?
Vi har samkört scheman för att få ihop reptider och det har gett i genomsnitt 3-4 rep per 4 veckor. Det är väldigt svårt att skapa nåt under de förhållandena. Låtarna flyttas lixom nån centimeter framåt hela tiden, inte som förr där 2 veckor och 5 rep kunde betyda tre nya färdiga låtar (när det var som kreativast).
Ska det va så?!
Ngf.
lördag 21 april 2012
15 år...
Med risk för att framstå som onödigt blötögd o blödig; På fredag 27/4 är det exakt 15 år sen jag, Peo o Jansson repade för första gången tillsammans. Något som inom nåt halvår skulle utvecklas till Abramis.
Repet skedde i Fagersjöskolans fritids replokal då både jag o Peo jobbade på skolan.
Jag hade 1994 fått en låt med November på kassettband av en äldre kamrat och intresset för hård rock sjungen på svenska tog form. Ungefär samtidigt, av samme kamrat, fick jag låna Kyuss platta "...and the circus leaves town" och på nåt konstigt vis hittade jag vissa gemensamma nämnare, eller om det var så att bägge banden berörde mig musikaliskt på ett sånt sätt så att jag kände att jag ville kombinera dessa. Jag skrev bl.a. "Ogräsblues" och embryon till låtar som hamnade på första 12-låtars demon 1998.
Efter att ha testat att repa med olika personer ur mitt eget musikaliska förflutna 94-96 kom lösningen som vanligt in från vänster. Hösten 96 började jag komvux vid Globen (avbröt efter nån månad). Samma dag som återförenade KISS biljetter skulle släppas hade jag tänkt inhandla sådana. Väl vid biljettkassan visade sig kön vara ett par hundra meter lång och jag var slokörad på väg därifrån när någon ur kön ropade mitt namn. Det var Jansson samt en kamrat till honom som hade varit väldigt försigkomna och varit där i tid. De erbjöd sig köpa biljett åt mig!
Jansson "kände" jag genom att han repat och spelat i otaliga band i de replokaler som fanns under Farsta Fritidsgård där jag jobbade 1993-94 samt sporadiskt de närmaste åren. Jag visste att vi hade ett gemensamt intresse i Sabbath men oxå en massa musik jag inte hade koll på. Jag tror att vid KISS-biljettsincidenten fördes November på tal (Jansson hade hört talas om dom men inte hört dom) och när det var dags för överlämning av biljetten lämnade jag som tack för hjälpen över ett kassettband med November och orden; "Dröm inte om att spela det här utan att jag är inblandad."
Jansson såg skeptisk ut men döm om min förvåning när han ringde några dagar senare och exalterat påpekade att vi måste spela Novemberlåtarna! Jansson ville spela bas (han är en duktig basist) och jag hade för avsikt att spela gitarr o sjunga. Vilka trummisar vi än förde på tal strök Jansson dom ur listan och kom slutligen fram till att det var bättre att spela själv (thank god).
Januari 1997 hade jag börjat jobba i Fagersjöskolan där även Peo arbetade. Jag förstod snabbt att han var en kompetent gitarrist samt en trevlig person så när "vi" behövde en gitarrist till vårat lilla projekt fick han frågan och svarade tursamt nog ja.
Till första repet bestämdes att vi skulle plocka ut Novembers "Mount Everest", "Sekunder" samt troligen nån till. Utöver det var det förmodligen Black Sabbaths "The Wizard" och möjligen Deep Purples "Bloodsucker".
Under våren o sommaren fortsatte vi att ösa på med roliga covers; "21 century schizoid man", "Evil" (Monster Magnets version av Cactus version av Howlin Wolfs låt), mera November, Sabbath och Purple.
På somrarna brukade fritidshemmen i Farsta ha gemensam verksamhet vid sjön Flaten i Skarpnäck sen tidigt 80 tal. Från ett av områdena kom Christian som skulle komma att bli vår sångare då han hört mig och Peo diskutera låtval inför kommande rep. Christian kom ner till replokalen och jag måste erkänna att det var bra mycket lättare att koncentrera sig på basen när jag inte behövde sjunga hela tiden.
Nån gång mot hösten tyckte jag att det var dags att spela live och framföra vad vi repat ihop. Jag bokade ladan vid Farsta Gård (icke att förväxla med Farsta Fritidsgård) och bjöd in alla jag kunde komma på. Vi framförde tjugonånting låtar i 2 set och de som var där var fulla o glada. Hela giget finns filmat.
När vi packade ihop efteråt och det var dags för eftersnack var jag skitnöjd och tyckte det skulle bli kul att fortsätta. För mig blev det då en chock att höra att de andra ville att vi skulle göra eget matrial om vi skulle fortsätta o inte bara spela covers! Jag själv var ju fullt nöjd med att spela "War Pigs" och "Into the fire" 2 ggr i veckan...
Sagt och gjort. Jag satte igång och formligen kräma ur mig riff som jag tog med till repen och vi hamnade i nån slags kreativ tornado där alla kastade in riff och ideér. Startskottet var alltså giget i november 1997. I april året 1998, dvs ett halvår senare, spelade vi i grunderna till 12 låtar, 3 av dom inspelningarna hamnade på "Dansa tokjävelns vals"; "Mamma Talar", "Ogräsblues" samt "Svarta Madam". Andra låtar från 12-låtars demon har plockats upp senare, "Smakar Söndag" och i skrivande stund har vi till kommande platta spelat in en ihopslagen version av två låtar från demon; "Bittra minnen" och "Kommer tillbaka".
Augusti 1998 slutade både jag och Peo på Fagersjöskolan och var officiellt hel o deltidsarbetslösa (jag hade kvar 10 tim/v på Fagersjögården) varpå vi kunde repa, spela, o jamma VÄLDIGT mycket. Detta kreativa tillstånd varade i ungefär 4-5 år och merparten av Abramis matrial på skiva är gjort under de åren.
15 år springer iväg, 6 plattor senare, medlemsbyten...nu har livet hunnit i kapp oss med barn, familjer och skiftjobb som gör att det är stört omöjligt att få ihop fler rep än ca 3-4 ggr per månad (mot 2-3 ggr i veckan 1997-2004).
Hur surt o buttert det sista stycken än må låta är jag väldigt glad och tacksam över att jag har fått vara med om den resa vi gjort (den är inte över än).
Repet skedde i Fagersjöskolans fritids replokal då både jag o Peo jobbade på skolan.
Jag hade 1994 fått en låt med November på kassettband av en äldre kamrat och intresset för hård rock sjungen på svenska tog form. Ungefär samtidigt, av samme kamrat, fick jag låna Kyuss platta "...and the circus leaves town" och på nåt konstigt vis hittade jag vissa gemensamma nämnare, eller om det var så att bägge banden berörde mig musikaliskt på ett sånt sätt så att jag kände att jag ville kombinera dessa. Jag skrev bl.a. "Ogräsblues" och embryon till låtar som hamnade på första 12-låtars demon 1998.
Efter att ha testat att repa med olika personer ur mitt eget musikaliska förflutna 94-96 kom lösningen som vanligt in från vänster. Hösten 96 började jag komvux vid Globen (avbröt efter nån månad). Samma dag som återförenade KISS biljetter skulle släppas hade jag tänkt inhandla sådana. Väl vid biljettkassan visade sig kön vara ett par hundra meter lång och jag var slokörad på väg därifrån när någon ur kön ropade mitt namn. Det var Jansson samt en kamrat till honom som hade varit väldigt försigkomna och varit där i tid. De erbjöd sig köpa biljett åt mig!
Jansson "kände" jag genom att han repat och spelat i otaliga band i de replokaler som fanns under Farsta Fritidsgård där jag jobbade 1993-94 samt sporadiskt de närmaste åren. Jag visste att vi hade ett gemensamt intresse i Sabbath men oxå en massa musik jag inte hade koll på. Jag tror att vid KISS-biljettsincidenten fördes November på tal (Jansson hade hört talas om dom men inte hört dom) och när det var dags för överlämning av biljetten lämnade jag som tack för hjälpen över ett kassettband med November och orden; "Dröm inte om att spela det här utan att jag är inblandad."
Jansson såg skeptisk ut men döm om min förvåning när han ringde några dagar senare och exalterat påpekade att vi måste spela Novemberlåtarna! Jansson ville spela bas (han är en duktig basist) och jag hade för avsikt att spela gitarr o sjunga. Vilka trummisar vi än förde på tal strök Jansson dom ur listan och kom slutligen fram till att det var bättre att spela själv (thank god).
Januari 1997 hade jag börjat jobba i Fagersjöskolan där även Peo arbetade. Jag förstod snabbt att han var en kompetent gitarrist samt en trevlig person så när "vi" behövde en gitarrist till vårat lilla projekt fick han frågan och svarade tursamt nog ja.
Till första repet bestämdes att vi skulle plocka ut Novembers "Mount Everest", "Sekunder" samt troligen nån till. Utöver det var det förmodligen Black Sabbaths "The Wizard" och möjligen Deep Purples "Bloodsucker".
Under våren o sommaren fortsatte vi att ösa på med roliga covers; "21 century schizoid man", "Evil" (Monster Magnets version av Cactus version av Howlin Wolfs låt), mera November, Sabbath och Purple.
På somrarna brukade fritidshemmen i Farsta ha gemensam verksamhet vid sjön Flaten i Skarpnäck sen tidigt 80 tal. Från ett av områdena kom Christian som skulle komma att bli vår sångare då han hört mig och Peo diskutera låtval inför kommande rep. Christian kom ner till replokalen och jag måste erkänna att det var bra mycket lättare att koncentrera sig på basen när jag inte behövde sjunga hela tiden.
Nån gång mot hösten tyckte jag att det var dags att spela live och framföra vad vi repat ihop. Jag bokade ladan vid Farsta Gård (icke att förväxla med Farsta Fritidsgård) och bjöd in alla jag kunde komma på. Vi framförde tjugonånting låtar i 2 set och de som var där var fulla o glada. Hela giget finns filmat.
När vi packade ihop efteråt och det var dags för eftersnack var jag skitnöjd och tyckte det skulle bli kul att fortsätta. För mig blev det då en chock att höra att de andra ville att vi skulle göra eget matrial om vi skulle fortsätta o inte bara spela covers! Jag själv var ju fullt nöjd med att spela "War Pigs" och "Into the fire" 2 ggr i veckan...
Sagt och gjort. Jag satte igång och formligen kräma ur mig riff som jag tog med till repen och vi hamnade i nån slags kreativ tornado där alla kastade in riff och ideér. Startskottet var alltså giget i november 1997. I april året 1998, dvs ett halvår senare, spelade vi i grunderna till 12 låtar, 3 av dom inspelningarna hamnade på "Dansa tokjävelns vals"; "Mamma Talar", "Ogräsblues" samt "Svarta Madam". Andra låtar från 12-låtars demon har plockats upp senare, "Smakar Söndag" och i skrivande stund har vi till kommande platta spelat in en ihopslagen version av två låtar från demon; "Bittra minnen" och "Kommer tillbaka".
Augusti 1998 slutade både jag och Peo på Fagersjöskolan och var officiellt hel o deltidsarbetslösa (jag hade kvar 10 tim/v på Fagersjögården) varpå vi kunde repa, spela, o jamma VÄLDIGT mycket. Detta kreativa tillstånd varade i ungefär 4-5 år och merparten av Abramis matrial på skiva är gjort under de åren.
15 år springer iväg, 6 plattor senare, medlemsbyten...nu har livet hunnit i kapp oss med barn, familjer och skiftjobb som gör att det är stört omöjligt att få ihop fler rep än ca 3-4 ggr per månad (mot 2-3 ggr i veckan 1997-2004).
Hur surt o buttert det sista stycken än må låta är jag väldigt glad och tacksam över att jag har fått vara med om den resa vi gjort (den är inte över än).
onsdag 15 februari 2012
Tältfiske
När det gäller pimpelfiske på vintern efter abborre i Sverige, är normen att man ska vara lätt lastad (ett borr och en skrylla) så att man kan leta upp abborren, något jag kan tänka mig är ett arv från tävlingsfisket.
På andra sidan Atlanten fiskar de efter samma fisk, fast ofta sittandes i ett specialanpassat tält. Detta bl.a. för att kunna ha det så bekvämt som möjligt under fisket och därmed kunna fiska längre. Man har bl.a. gärna en värmekälla o annat lullull.
De abborrar jag fiskar på under vintern är oftast väldigt stationära, nåt jag förstått efter att ha hittat stor abborre på samma ställen vintern igenom. Vidare har jag sen jag började köra med ekolod till pimpelfisket upptäckt att abborrarna visserligen rör sig, men att de rör sig inom en hyffsat begränsad yta.
På andra sidan Atlanten fiskar de efter samma fisk, fast ofta sittandes i ett specialanpassat tält. Detta bl.a. för att kunna ha det så bekvämt som möjligt under fisket och därmed kunna fiska längre. Man har bl.a. gärna en värmekälla o annat lullull.
De abborrar jag fiskar på under vintern är oftast väldigt stationära, nåt jag förstått efter att ha hittat stor abborre på samma ställen vintern igenom. Vidare har jag sen jag började köra med ekolod till pimpelfisket upptäckt att abborrarna visserligen rör sig, men att de rör sig inom en hyffsat begränsad yta.
Således; I fredags (10/2) när termometern visade 18,8 minus skred jag till verket och letade upp mitt gamla Nash Titan (golvlöst shelter med en front som sätts fast med dragkedja) från karpfisket, tog med en 10 litershink och 15-16 värmeljus. Jag valde en plats där fisket denna säsong visat sig hålla storabborre (de andra "vanliga" storabborrplatserna förstörde stormen Dagmar dagarna innan isläggningen har det visat sig) och parkerade mitt i. Väl i tältet kopplade jag ihop lodet och brassade på värmeljusen i hinken.Efter en stund kunde jag ta av mössa och vantar, hålet slutade frysa igen och isbildningen på spöringar och lina avstannade helt. Det var lagom varmt o gött, d.v.s. några plusgrader därinne trots att det var ca 20 minus utanför!
Fisket då. Jag fick på några timmars fiske 3 abborrar, de två största var på 5-6 hekto o kilot precis. Jag såg med 20-30 minuters mellanrum fisk på lodet som ibland visade intresse för min balansare, ibland inte. Jag hade turen att ha en kamrat, Mattias, med som fiskade "normalt" d.v.s. han borrade ca 7-8 hål under den tiden vi var där. Bra för experimentet och bra för sällskapets skull. Han fick inget alls men såg dock på sitt lod ungefär lika mycket fisk som jag sett på mitt. Detta säger mig att jag inte är helt ute o cyklar med mitt tältprojekt.
3 abborrar på den tidssträckan är ungefär normalt för mig i detta vatten i februari med 20 minusgrader, skillnaden är ju att jag kunde ha setat 5-6 timmar inne i tältet utan problem medan man pallar 2 timmar i 20 minus, sen är det inte roligt längre.
"Tältfiske" finns sen gammalt i sverige inom lakfiske (s.k. "lakkoja") och lite andra varianter, så det är på inget vis nåt nytt. Dock har jag aldrig hört om nån som kört tält till abborrfisket.
Sen jag förra säsongen började med att ha ismetepulkan med till ALLT mitt isfiske försvann begränsningen i mängden utrustning jag kunde ha med mig. Allt jag behöver, och lite därtill, lastar jag i min pulka och älgar iväg över isen. Om man ändå fiskar på stationär fisk, på ett begränsat antal ytor finns liksom ingen anledning att välja bort utrustning till förmån för att kunna springa en km över isen till "just det DÄR stället som KAN ge fisk en dag som denna"... Detta har bl.a. ekolodet gjort mig medveten om, jag kan se om abborrarna är på plats och då finns ingen anledning att gå därifrån om jag sett dom. De som inte fiskar med lod, och därmed inte sett att fisken är där, flyttar sig ju när de inte haft napp på en stund i tron om att där inte finns nån abborre.
Jag har ett begagnat bivvy över som jag köpte sista hösten jag fiskade karp, 2006, som jag kommer att klippa hål i golvet på och offra till detta fiske. När utetemperaturen gör "vanligt" pimpelfiske svårt är det inte helt fel att kunna fiska bekvämt, effektivt och njuta ändå trots snöstormar och minusgrader. Ännu en begränsning mindre liksom...
söndag 22 januari 2012
Helikopterexorcist?
Imorrn börjar lilleman Ludwig hos dagmamma. Skarpt läge. Invänjningen har nästan gått lite för bra. De (dagmammorna) säger att han alltid är så glad o lugn. Bra det, för på nätterna förvandlas han till en helikopter som endast kan besegras av en exorsist.
Tydligen är det vanligt hos små barn att de härjar runt på nätterna när det sker stora förändringar i livet, o det är väl kanske inte så konstigt med tanke på alla intryck och upplevelser som skall efterbehandlas o sorteras. Samma effekt ska också de olika faserna ha o lägger vi ihop några sådana...så bli det en helikopter från helvetet. Om än en väldigt söt helikopter från helvetet.
Imorrn är det rivstart med inlämning 6.30. Planerar hur jag ska göra det mest strategiskt. Jag helgar halvtimmen jag stjäl åt mig själv på morgonen 5.20-5.50 med datorn i knät, katten brevid o en kopp rykande varmt kaffe i närheten. Det är väl min motsvarighet till att läsa DN i pappersform vid köksbordet. Men om jag ska ha lilleman påklädd o startklar till 6.20 får jag nog tänka om... Gå upp 4.30 kanske? Fy.
Imorrn o på tisdag blir det de enda två repen inför kommande helgs spelningar i Karlstad/Örebro. Jävligt svårt att få ihop reptider när vi nu är två i bandet som är beroende av skiftsschema (Peo jobbar skift o min sambo Linda jobbar ett helt annat skift).
Isarna håller nu på alla mina fiskevatten. Har både ismetat och pimplat men inte fått nåt av storlek att skryta om. Har haft mörtstugorna i Magis de senaste två veckorna. En skadad mört har det gett. Jag ligger på fel ställe tydligen. Tänkte testa att mäska på i en vik o se om man på så sätt kan dra in mörten där. Köra ena stugan där o flytta runt den andra stugan på olika djup. Räcker ju med att träffa rätt nån gång så har man ju mört så man står sig resten av säsongen i.o.m. att jag fiskar med 5 spön o mer än 15 mört har jag nog aldrig gjort av med under en ismetetur.
Det verkar bli som vanligt under isfiskesäsongen; 10 planerade "jag ska testa det här också"-punkter innan säsongen börjat, och typ två av dom hanns med. Som nu. I.o.m. att vi spelar med bandet nästa helg dröjer det alltså till i februari innan jag fiskar på hemmaplan igen. Sen är det ju fan vår innan man har hajjat nåt. Igen.
Å andra sidan har jag inte varit sen att dra nytta av att jag gått ner i tid på jobbet då jag t.v. är föräldraledig fredagar. De två senaste fredagarna har det gett en liten men naggande god fisketur på morgonen/förmiddan, något som stillat fiskedemonen för en stund och gjort livet lättare att uthärda. Det måste jag säga är en av pimpelfiskets fördelar, det kan räcka med 2-3 tillgängliga timmar för att få ut maximalt fiske. Faktiskt en av anledningarna till att jag sen jag trillade ur karpfisket 2006 kommit att gilla vinterfisket och just pimpel på storabborre. Maximal utdelning med minimal insats.
torsdag 29 december 2011
En konsert som förändrade mitt liv
1994 var jag 22 år gammal, vägde ca 100 kg och var mycket vältränad. Jag hade sedan fem år tillbaka tränat alla tänkbara muskelgrupper vid i genomsnitt 3-4 dagar i veckan och hade ett grundmurat intresse i allt som rörde gymmandet.
Mat, tillräcklig sömn, hur just min kropp svarade på en viss typ av träning (alla är vi olika när det gäller hur kroppen svarar på träning). Jag hade hittat formen som gav mig störst muskeltillväxt; tung träning med ett fåtal set och låga repetitioner (naturligtvis VÄL uppvärmd) efter att i åratal ha provat diverse varianter av super-setande, tv-ggr-om-dagen-träning m.m...
En stor del av min vakna tid fanns tränandet närvarande, dagen snurrade lixom runt det där "bröst-axlar-triceps"-passet som skulle köras direkt efter jobbet. Vilka övningar jag skulle köra och vilka vikter jag siktade på (liiiite lite tyngre än förra veckan...). Laddade. Mattiderna skulle ligga rätt så att jag käkat ca 2 timmar innan (inte närmare eller längre ifrån) samt att mat fanns redo att fylla på förråden efterpå. Uppstyrt.
Så hade det sett ut i fem år när jag en ovanligt varm lördag i september skulle se Pantera på Hovet/Stockholm. Pantera hade på våren släppt "Far beyond driven", uppföljaren till den fantastiska genombrottsplattan "Vulgar display of power" och var nu ute på välförtjänt segertåg världen runt. Då jag vid den här tiden tyckte det var sportigt att stå i klungan absolut längst fram vid konserter var Dr Martens dojjor med stålhätta och kortbrallor standardoutfit för att klara tår samt orka med värmen.
Förbandet Downset representerade den för tiden så hippa "hoppa-hoppa-metallen" och gjorde väl sin grej. Tror jag. Jag minns att Phil Anselmo från Pantera kom ut på scenen nån av förbandets sista låtar o genast gick ett sus genom publiken och en lätt magisk stämning infann sig.
Jag minns inte så vansinnigt mycket av själva konserten. Phil Anselmo rekommenderade folk att ta så mycket droger de kunde (moget), bandet var snortajt beyond snortajt o kunde på publikens uppmaning ramla rakt in i vers 2 i "Fucking hostile" med 1 sekunds inräkning. Otroligt välrepat.
När det så var dags för extranummer sparkades "Cowboys from hell" igång o två personer (kan ha varit två ur förbandet) hoppar från scen rakt ut i publikhavet, ett hopp från två meters höjd ner till oss på golvet en 8-10 meter längre bort, -något som för mig skulle ha livsavgörande betydelse.
Dessa två hoppade med någon sekunds mellanrum , varav den första landade nån meter ifrån mig och träffade mig i huvudet med sin sko. På ren reflex tar sig mina händer upp till huvudet varpå jag inte ser att person nummer två kommer flygande. Alla runtom kastar sig åt sidan, utom jag som inget ser, varpå hopparen landar på min vänsteraxel med sitt arsle.
Mitt nyckelben i vänster axel åker ut, ligamenten som ligger över går av, nyckelbenet åker in igen och det gör djävulskt ont. Jag stapplar runt i arenan med en smärta jag dittills aldrig upplevt och tar mig ut innan Phil Anselmo pratat klart i sitt "tack för idag tal".
Väl hemma försökte jag sova på vanliga receptfria smärtstillande men det blev inte många timmar. Dagen efter fick jag skjuts till akuten på SÖS av en kamrat, där röntgades axeln och bilden visar en cm´s mellanrun mellan benen i axeln. Jag fick smärtstillande och sjukskrevs en vecka. Jag frågade hur jag skulle göra med träningen och doktorn förklarade att jag förmodligen inte kunde förvänta mig att träna på samma nivå på nåt halvår...
Det som sen hände var som den mest förutsägbara kliché; Jag fortsatte att äta i samma omfattning som tidigare men eftersom jag inte tränade...blev jag snabbt överviktig (och har haft problem med det sen dess med några korta avbrott).
Förutom att fylla ut kläderna var jag ju tvungen att fylla ut min tid med något nu när träningen inte upptog större delen av min vakna tid. Naturligt plockade jag upp de två saker som varit en konstant i mitt liv sen 6-7 års ålder; musik och fiske. Fisket var ju ganska enkelt att gasa på, musicerandet ken kan beskrivas som en slags startgrop för vad som tre år senare skulle bli Abramisprojektet, men mer om det en annan gång.
Jag har under åren sen dess ofta undrat hur livet skulle tett sig om jag inte trillat ur träningen, grubblare och ältare som jag är. Kanske inget Abramis? Kanske en styrkelyftande 110 kgs klump? Kanske...?
Mat, tillräcklig sömn, hur just min kropp svarade på en viss typ av träning (alla är vi olika när det gäller hur kroppen svarar på träning). Jag hade hittat formen som gav mig störst muskeltillväxt; tung träning med ett fåtal set och låga repetitioner (naturligtvis VÄL uppvärmd) efter att i åratal ha provat diverse varianter av super-setande, tv-ggr-om-dagen-träning m.m...
En stor del av min vakna tid fanns tränandet närvarande, dagen snurrade lixom runt det där "bröst-axlar-triceps"-passet som skulle köras direkt efter jobbet. Vilka övningar jag skulle köra och vilka vikter jag siktade på (liiiite lite tyngre än förra veckan...). Laddade. Mattiderna skulle ligga rätt så att jag käkat ca 2 timmar innan (inte närmare eller längre ifrån) samt att mat fanns redo att fylla på förråden efterpå. Uppstyrt.
Så hade det sett ut i fem år när jag en ovanligt varm lördag i september skulle se Pantera på Hovet/Stockholm. Pantera hade på våren släppt "Far beyond driven", uppföljaren till den fantastiska genombrottsplattan "Vulgar display of power" och var nu ute på välförtjänt segertåg världen runt. Då jag vid den här tiden tyckte det var sportigt att stå i klungan absolut längst fram vid konserter var Dr Martens dojjor med stålhätta och kortbrallor standardoutfit för att klara tår samt orka med värmen.
Förbandet Downset representerade den för tiden så hippa "hoppa-hoppa-metallen" och gjorde väl sin grej. Tror jag. Jag minns att Phil Anselmo från Pantera kom ut på scenen nån av förbandets sista låtar o genast gick ett sus genom publiken och en lätt magisk stämning infann sig.
Jag minns inte så vansinnigt mycket av själva konserten. Phil Anselmo rekommenderade folk att ta så mycket droger de kunde (moget), bandet var snortajt beyond snortajt o kunde på publikens uppmaning ramla rakt in i vers 2 i "Fucking hostile" med 1 sekunds inräkning. Otroligt välrepat.
När det så var dags för extranummer sparkades "Cowboys from hell" igång o två personer (kan ha varit två ur förbandet) hoppar från scen rakt ut i publikhavet, ett hopp från två meters höjd ner till oss på golvet en 8-10 meter längre bort, -något som för mig skulle ha livsavgörande betydelse.
Dessa två hoppade med någon sekunds mellanrum , varav den första landade nån meter ifrån mig och träffade mig i huvudet med sin sko. På ren reflex tar sig mina händer upp till huvudet varpå jag inte ser att person nummer två kommer flygande. Alla runtom kastar sig åt sidan, utom jag som inget ser, varpå hopparen landar på min vänsteraxel med sitt arsle.
Mitt nyckelben i vänster axel åker ut, ligamenten som ligger över går av, nyckelbenet åker in igen och det gör djävulskt ont. Jag stapplar runt i arenan med en smärta jag dittills aldrig upplevt och tar mig ut innan Phil Anselmo pratat klart i sitt "tack för idag tal".
Väl hemma försökte jag sova på vanliga receptfria smärtstillande men det blev inte många timmar. Dagen efter fick jag skjuts till akuten på SÖS av en kamrat, där röntgades axeln och bilden visar en cm´s mellanrun mellan benen i axeln. Jag fick smärtstillande och sjukskrevs en vecka. Jag frågade hur jag skulle göra med träningen och doktorn förklarade att jag förmodligen inte kunde förvänta mig att träna på samma nivå på nåt halvår...
Det som sen hände var som den mest förutsägbara kliché; Jag fortsatte att äta i samma omfattning som tidigare men eftersom jag inte tränade...blev jag snabbt överviktig (och har haft problem med det sen dess med några korta avbrott).
Förutom att fylla ut kläderna var jag ju tvungen att fylla ut min tid med något nu när träningen inte upptog större delen av min vakna tid. Naturligt plockade jag upp de två saker som varit en konstant i mitt liv sen 6-7 års ålder; musik och fiske. Fisket var ju ganska enkelt att gasa på, musicerandet ken kan beskrivas som en slags startgrop för vad som tre år senare skulle bli Abramisprojektet, men mer om det en annan gång.
Jag har under åren sen dess ofta undrat hur livet skulle tett sig om jag inte trillat ur träningen, grubblare och ältare som jag är. Kanske inget Abramis? Kanske en styrkelyftande 110 kgs klump? Kanske...?
onsdag 21 december 2011
Vart tar tiden vägen?
Fan. 29:e september sist jag publicerade nåt här. Trist.Nå.
Ludwig springer runt o pratar hejdlöst. Inte ett vettigt ord men underbart att uppleva. Humör har han också. När jag har varit borta o spelat saknar jag honom så att det gör ont i kroppen, en ganska ny upplevelse för mig.
Cykling; Jag har gått ner 15 kg exakt sen jag började cykla 5/9. Bra där. Tyvärr har jag inte cyklat på fyra veckor nu. Ideén med att jag skulle köra stång i garaget när cykelsäsongen var över, funkar helt enkelt inte just nu. Ska jag göra det måste jag stjäla tid av lilleman eller Linda, o det vill jag inte. Kan ändras när Ludwig börjar hos dagmamman i mitten på januari o kommer att behöva gå upp tidigare, o därmed gå o lägga sig tidigare. Då kan det finnas tid.
Plan C är att köpa dubbdäck till cykeln o ånga på vintern igenom.
Fiske; Har inte gått som önskat. För många planer och för lite fiske. Fick en gädda på 9,9 i Ockelbo, o hade stora på tamejfan under varenda tur hela hösten men marginalen gjorde att jag brände dom eller missade eller... Hade en som slet AV två fjäderringar med varsin 3/0:a! (Stora jävla krokar för den som inte vet)). Jag har aldrig nånsin tidigare varit med om att en fjäderring gått. Måste ha varit en riktig häst för hela vattenmassan lyfte trots att fisken var en o en halv meter ner...
Körde dock lite vertikalgös på senhösten, ett nytt fiske för mig (jag har vertikalat i tre säsonger men då under maj-september). Fick nån men brände alldeles för många. Också där var turen nån annanstans än i min båt.
Förrförra helgen fick jag ismeta i Ockelbo. Trögt ena dagen (1 landad o 1 spottad) o skitroligt andra dagen med 11 landade o en 5-6 tappade samt ytterligare några spottade. Roligast var napprushen som kom kl 15.15 när det nästan var kolmörkt! 3 fäll på 10 minuter... Bara smått, upp till 4 ca, men kul som fan!
Abramis; Vi har gjort fyra spelningar med start 3/12 på Debaser här i Stockholm. Tre av de fyra gigen var fantastiska, en underbar bekräftelse på att vi är uppskattade och att vi klarar oss bra på trummor-bas-gitarr-sång, precis som 1997-2005. Debasergiget var extraspeciellt då jag lyckats få Binge från November att komma o sjunga en låt med oss, "Rödluvan". När det så var dags för extranummer kom han självklart o sjöng "Hjärta gjort av sten" med Uffe samt spelade tamburin på vår låt "Mamma Talar"! Stort!
Semester i nästan två o en halv vecka borgar för fiske o umgänge med släkt, familj o framförallt min son och min sambo.
torsdag 29 september 2011
JamenhurgåremedAbramisnudå?
Jomen det går bra tack!Vi har haft ett turbulent år kan man säga. Jag kan och vill inte skriva om alla köttiga detaljer för det blir så lätt så fel, och eftersom jag är lagd åt det hållet att jag vill försäkra mig om att läsaren eller lyssnaren/samtalspartnern verkligen förstått vad jag menar skulle det krävas kilometer med text för att förklara alla turer och om och hur och varför o.s.v.
Dessutom skulle ju det bara vara "min" sida av saken. Jag kan helt enkelt inte beskriva situationen rättvist och objektivt, så jag låter bli. Till största del.
Efter 9 månaders paus från replokalen är jag tillbaks och detta med en jävla massa uppdämd energi och spellust. Det känns nu för mig som i fornstora dar. Peka med hela handen och se till att det hela tiden händer nåt. Fritt kreativt spelrum.
Eftersom vi "tappat" en gitarrist och det för tillfället inte finns tid eller intresse i att repa in någon annan "2:a gitarrist" arrangerar vi nu allt runt den klassiska "gitarr-bas-trummor-sång"-sättning som vi hade från starten 1997 fram till 2005 då Robban kom in (som 2:a gitarrist). Detta format kräver mer av oss som musiker eftersom ljudbilden blir naknare med bara en gitarr. En utmaning. Man måste tänka om i många fall.
Det har ju funkat förr och varför skulle det inte funka igen?
Vår gode ljus/merch/bokare Kenny har konsekvent fått tacka nej till spelningar under året som gått men för nån månad sen fick han grönt ljus av oss att styra upp några spelningar i december och detta äro resultatet;
Lördag 3/12 Debaser/Slussen, Stockholm
Onsdag 7/12 Akademien, Jönköping
Fredag 16/12 Sticky Fingers (Top Floor), Götelabörg
Lördag 17/12 S25, Västerås
Sen har han dessutom styrt upp nån tysk festival i augusti nästa år! Spännande.
Överlag känns det som vi är på banan igen och nu skall slipa och toppa formen. Slimmad, inarbetad samt väloljad organisation. Fortsätter det i den här takten kan man räkna med en ny abramisplatta till våren och på det följer naturligtvis en massa spelningar o festivalsommar o.s.v...
Braxen lever och sprattlar i allra högsta grad.
onsdag 28 september 2011
Cykelterrorist
När jag nyligen konstaterat att jag gått upp alla kilon jag gick ner (mer än 40 kg) hösten 2003/våren 2004 var det bara att ta ett vuxet beslut; det här jävla larvet håller inte längre. Kroppen är slut o fötterna gör ont jämt. Knökig, trökig tjock gubbe.
I min ungdoms dar lyfte jag skrot under fem års tid och hade i slutändan ganska bra koll på vilken typ av träning och vilken typ av diet min kropp svarar på.
Där jag hamnat idag beror på extremt dåliga matvanor samt alldeles för lite rörelse för de dåliga matvanorna.
När jag så skulle börja jobba igen (efter pappaledigheten som slutade 31/8) tänkte jag att nu jävlarsfårevanog. Dammade av o pumpade cykeln samt skaffade lyse o liten cykeldator. Nu är jag en av cykelidioterna som har alldeles för bråttom kl 15.45 längst Skeppsbrokajen och vidare uppför Götgatspuckeln. En av dom som "bara ska klippa några sekunder" mot gårdagens resultat. Livsfarligt. Men på några veckor har vikten rasat och jag siktar på under 100 före jul o under 80 innan sommarsemestern nästa år.
Tänkte cykla till snön kommer, sen blir det motionscykel och stång i garaget.
Maten känns helt plötsligt som det minsta problemet. Äter bara "vanlig"mat (till skillnad mot tidigare dieter då jag käkat mest smalmat á la 80 tals bodybuilder deff; kokt torsk o ris o annat trök) och när det kommer till ute-ätning väljer jag bort sånt jag åt förr. Godis o kaffebröd o skit är inga problem att låta bli.
Är ju egentligen ren o skär logik; äta mindre o röra sig MYCKET mer. Cyklingen ger mig ungefär 75-80 minuter träning om dagen. Att göra det minst tre dagar i veckan räcker långt.
O vikket flås jag kommer ha till spelningarna i december...
Nu jävlar.
I min ungdoms dar lyfte jag skrot under fem års tid och hade i slutändan ganska bra koll på vilken typ av träning och vilken typ av diet min kropp svarar på.
Där jag hamnat idag beror på extremt dåliga matvanor samt alldeles för lite rörelse för de dåliga matvanorna.
När jag så skulle börja jobba igen (efter pappaledigheten som slutade 31/8) tänkte jag att nu jävlarsfårevanog. Dammade av o pumpade cykeln samt skaffade lyse o liten cykeldator. Nu är jag en av cykelidioterna som har alldeles för bråttom kl 15.45 längst Skeppsbrokajen och vidare uppför Götgatspuckeln. En av dom som "bara ska klippa några sekunder" mot gårdagens resultat. Livsfarligt. Men på några veckor har vikten rasat och jag siktar på under 100 före jul o under 80 innan sommarsemestern nästa år.
Tänkte cykla till snön kommer, sen blir det motionscykel och stång i garaget.
Maten känns helt plötsligt som det minsta problemet. Äter bara "vanlig"mat (till skillnad mot tidigare dieter då jag käkat mest smalmat á la 80 tals bodybuilder deff; kokt torsk o ris o annat trök) och när det kommer till ute-ätning väljer jag bort sånt jag åt förr. Godis o kaffebröd o skit är inga problem att låta bli.
Är ju egentligen ren o skär logik; äta mindre o röra sig MYCKET mer. Cyklingen ger mig ungefär 75-80 minuter träning om dagen. Att göra det minst tre dagar i veckan räcker långt.
O vikket flås jag kommer ha till spelningarna i december...
Nu jävlar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)