Perioden när majoriteten av matrialet på skivan skrevs, ca år 2000-2004 var enligt mig bandets peak under de 15 år jag var med. Vi hade hittat skrivarformen och repade ofta. Jag och Jansson var så samspelta som jag nånsin varit med någon musiker. En blick eller en nick o vi visste precis vars den andre skulle ta vägen. Ofta till Peo o Uffes stora förvåning och förvillelse.
Repen kunde bestå i 60% dricka folköl o röka (Jansson o Peo) men kontinuiteten o flåset i spelandet gjorde att det t.ex. inte var särskilt svårt att repa in en 12-15 Sabbathlåtar till Uffes hemliga 30 årsfest (han fick inte veta). Vi hade helt enkelt fått upp farten.
Men den för mig viktigaste händelsen under den perioden var den känslomässiga bergodalbana Drottningen av is skulle ta mig med på. Jag hade aldrig varit med om nåt liknande tidigare, o jag ber till högre makter att det aldrig ska hända igen. Jag blev inte mig själv. Hjärnan kopplades bort. Jag fick under ungefär ett år uppleva hur det var att plocka upp sitt totaldemolerade hjärta från soptunnan, för att få det ihoptejpat igen, o sen eldat med skärbrännare o sen om igen... Sånt där som man läser om.
Augusti 2004. Jag vägde strax över 70 kg o sprang en mil varannan dag.
Fotosession vid Norrån i Magelungen till skivomslaget.
Detta gav naturligtvis uppslag till ett antal texter (Drottning av is, Bilder del 2) och sår i hjärtat för livet. Men också, för mig, en aura runt hela skivan där allt matrial på något sätt är förknippat med perioden och det konstiga vakuum jag hamnade i de närmaste åren efter att jag klarat av att få bort henne ur mitt liv.
Det var som att kastas rakt tillbaka in i helvetet igen. Jag grät av känslomässigt kaos.
Samma sak när skivan skulle nypressas o allt skulle göras om en gång till ytterligare några år senare. Stora hörlurar, ensam och tårar. Kroppen reagerade på att höra Bilder del 2 och minnas vad det kostade att uppleva det som sen blev text.
Skivan betyder mycket för mig.
31/1 2005 var det så release för Rubicon och om jag inte minns helt fel hade vi releasespelningen samma dag. Tantogården på söder i Stockholm var platsen och stället var fullt.
Vi lirade skivan live från start till slut. Robban hade kommit in som andregitarrist nån månad innan o Jansson hade klargjort att han skulle spela året ut, sen skulle han sluta. Foxen från Grand Magus var med på cello o Sarah Sagrelius spelade på ett Fender piano. Lord Chritus (St Vitus, Terra Firma, Count Raven) sjöng sitt parti i Guldgruva. Långt tillresta vänner förärade oss med sin närvaro (Ulrik/Generous Maria fr Göteborg, Janne Bengtsson/Halfman fr Örkeljunga, Björn/Svarte Pan fr Malmö bl.a.). Dr Åke Bedlam Eriksson var presentatör.
Linda, som fem o ett halvt år senare skulle bli mor till min son, var också där (en stund).
All in all, en skiva vars matrial jag skrivit hälften av (om man går efter Stim´s sätt att fördela text/musik). En skiva som kostade mig min själ, blod, svett och hinkvis med tårar. En skiva där varje nanomillimeter har nagelfarits som det gedigna hantverk det är. Hela skivan är inspelad på 2 tums rullband. Ingen djävla dator med möjlighet till korrigeringar o klipp o klistra. Alla låtar utom tre spelade vi in trummor, bas och gitarr direkt. Allt i samma tagning. Old school. Ett välrepat band rakt in i maskinen. Som det ska vara. De tre sista spelade vi in instrument för instrument.
När jag skriver detta sitter jag i en soffa under den akustiska gitarr som syns i den svartvita bilden ovan, en gitarr min kamrat Janne målat och gjort i ordning till mig att ha som jobbgitarr. Jag skrev delar av skivan på den, sittandes i fikarummet på Telia. Jag spelade även på den på Jannes begravning...
Janne dog i december 2013, men gitarren, skivan, ärren i hjärtat och alla minnen har jag kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar