JamenhurgåremedAbramisnudå?

Jomen det går bra tack!

Vi har haft ett turbulent år kan man säga. Jag kan och vill inte skriva om alla köttiga detaljer för det blir så lätt så fel, och eftersom jag är lagd åt det hållet att jag vill försäkra mig om att läsaren eller lyssnaren/samtalspartnern verkligen förstått vad jag menar skulle det krävas kilometer med text för att förklara alla turer och om och hur och varför o.s.v.

Dessutom skulle ju det bara vara "min" sida av saken. Jag kan helt enkelt inte beskriva situationen rättvist och objektivt, så jag låter bli. Till största del.

Efter 9 månaders paus från replokalen är jag tillbaks och detta med en jävla massa uppdämd energi och spellust. Det känns nu för mig som i fornstora dar. Peka med hela handen och se till att det hela tiden händer nåt. Fritt kreativt spelrum.

Eftersom vi "tappat" en gitarrist och det för tillfället inte finns tid eller intresse i att repa in någon annan "2:a gitarrist" arrangerar vi nu allt runt den klassiska "gitarr-bas-trummor-sång"-sättning som vi hade från starten 1997 fram till 2005 då Robban kom in (som 2:a gitarrist). Detta format kräver mer av oss som musiker eftersom ljudbilden blir naknare med bara en gitarr. En utmaning. Man måste tänka om i många fall.

Det har ju funkat förr och varför skulle det inte funka igen?

Vår gode ljus/merch/bokare Kenny har konsekvent fått tacka nej till spelningar under året som gått men för nån månad sen fick han grönt ljus av oss att styra upp några spelningar i december och detta äro resultatet;

Lördag 3/12 Debaser/Slussen, Stockholm
Onsdag 7/12 Akademien, Jönköping
Fredag 16/12 Sticky Fingers (Top Floor), Götelabörg
Lördag 17/12 S25, Västerås

Sen har han dessutom styrt upp nån tysk festival i augusti nästa år! Spännande.

Överlag känns det som vi är på banan igen och nu skall slipa och toppa formen. Slimmad, inarbetad samt väloljad organisation. Fortsätter det i den här takten kan man räkna med en ny abramisplatta till våren och på det följer naturligtvis en massa spelningar o festivalsommar o.s.v...

Braxen lever och sprattlar i allra högsta grad.

Cykelterrorist

När jag nyligen konstaterat att jag gått upp alla kilon jag gick ner (mer än 40 kg) hösten 2003/våren 2004 var det bara att ta ett vuxet beslut; det här jävla larvet håller inte längre. Kroppen är slut o fötterna gör ont jämt. Knökig, trökig tjock gubbe.

I min ungdoms dar lyfte jag skrot under fem års tid och hade i slutändan ganska bra koll på vilken typ av träning och vilken typ av diet min kropp svarar på.

Där jag hamnat idag beror på extremt dåliga matvanor samt alldeles för lite rörelse för de dåliga matvanorna.

När jag så skulle börja jobba igen (efter pappaledigheten som slutade 31/8) tänkte jag att nu jävlarsfårevanog. Dammade av o pumpade cykeln samt skaffade lyse o liten cykeldator. Nu är jag en av cykelidioterna som har alldeles för bråttom kl 15.45 längst Skeppsbrokajen och vidare uppför Götgatspuckeln. En av dom som "bara ska klippa några sekunder" mot gårdagens resultat. Livsfarligt. Men på några veckor har vikten rasat och jag siktar på under 100 före jul o under 80 innan sommarsemestern nästa år.

Tänkte cykla till snön kommer, sen blir det motionscykel och stång i garaget.

Maten känns helt plötsligt som det minsta problemet. Äter bara "vanlig"mat (till skillnad mot tidigare dieter då jag käkat mest smalmat á la 80 tals bodybuilder deff; kokt torsk o ris o annat trök) och när det kommer till ute-ätning väljer jag bort sånt jag åt förr. Godis o kaffebröd o skit är inga problem att låta bli.

Är ju egentligen ren o skär logik; äta mindre o röra sig MYCKET mer. Cyklingen ger mig ungefär 75-80 minuter träning om dagen. Att göra det minst tre dagar i veckan räcker långt.

O vikket flås jag kommer ha till spelningarna i december...

Nu jävlar.