En konsert som förändrade mitt liv

1994 var jag 22 år gammal, vägde ca 100 kg och var mycket vältränad. Jag hade sedan fem år tillbaka tränat alla tänkbara muskelgrupper vid i genomsnitt 3-4 dagar i veckan och hade ett grundmurat intresse i allt som rörde gymmandet.

Mat, tillräcklig sömn, hur just min kropp svarade på en viss typ av träning (alla är vi olika när det gäller hur kroppen svarar på träning). Jag hade hittat formen som gav mig störst muskeltillväxt; tung träning med ett fåtal set och låga repetitioner (naturligtvis VÄL uppvärmd) efter att i åratal ha provat diverse varianter av super-setande, tv-ggr-om-dagen-träning m.m...

En stor del av min vakna tid fanns tränandet närvarande, dagen snurrade lixom runt det där "bröst-axlar-triceps"-passet som skulle köras direkt efter jobbet. Vilka övningar jag skulle köra och vilka vikter jag siktade på (liiiite lite tyngre än förra veckan...). Laddade. Mattiderna skulle ligga rätt så att jag käkat ca 2 timmar innan (inte närmare eller längre ifrån) samt att mat fanns redo att fylla på förråden efterpå. Uppstyrt.

Så hade det sett ut i fem år när jag en ovanligt varm lördag i september skulle se Pantera på Hovet/Stockholm. Pantera hade på våren släppt "Far beyond driven", uppföljaren till den fantastiska genombrottsplattan "Vulgar display of power" och var nu ute på välförtjänt segertåg världen runt. Då jag vid den här tiden tyckte det var sportigt att stå i klungan absolut längst fram vid konserter var Dr Martens dojjor med stålhätta och kortbrallor standardoutfit för att klara tår samt orka med värmen.

Förbandet Downset representerade den för tiden så hippa "hoppa-hoppa-metallen" och gjorde väl sin grej. Tror jag. Jag minns att Phil Anselmo från Pantera kom ut på scenen nån av förbandets sista låtar o genast gick ett sus genom publiken och en lätt magisk stämning infann sig.

Jag minns inte så vansinnigt mycket av själva konserten. Phil Anselmo rekommenderade folk att ta så mycket droger de kunde (moget), bandet var snortajt beyond snortajt o kunde på publikens uppmaning ramla rakt in i vers 2 i "Fucking hostile" med 1 sekunds inräkning. Otroligt välrepat.

När det så var dags för extranummer sparkades "Cowboys from hell" igång o två personer (kan ha varit två ur förbandet) hoppar från scen rakt ut i publikhavet, ett hopp från två meters höjd ner till oss på golvet en 8-10 meter längre bort, -något som för mig skulle ha livsavgörande betydelse.

Dessa två hoppade med någon sekunds mellanrum , varav den första landade nån meter ifrån mig och träffade mig i huvudet med sin sko. På ren reflex tar sig mina händer upp till huvudet varpå jag inte ser att person nummer två kommer flygande. Alla runtom kastar sig åt sidan, utom jag som inget ser, varpå hopparen landar på min vänsteraxel med sitt arsle.

Mitt nyckelben i vänster axel åker ut, ligamenten som ligger över går av, nyckelbenet åker in igen och det gör djävulskt ont. Jag stapplar runt i arenan med en smärta jag dittills aldrig upplevt och tar mig ut innan Phil Anselmo pratat klart i sitt "tack för idag tal".

Väl hemma försökte jag sova på vanliga receptfria smärtstillande men det blev inte många timmar. Dagen efter fick jag skjuts till akuten på SÖS av en kamrat, där röntgades axeln och bilden visar en cm´s mellanrun mellan benen i axeln. Jag fick smärtstillande och sjukskrevs en vecka. Jag frågade hur jag skulle göra med träningen och doktorn förklarade att jag förmodligen inte kunde förvänta mig att träna på samma nivå på nåt halvår...

Det som sen hände var som den mest förutsägbara kliché; Jag fortsatte att äta i samma omfattning som tidigare men eftersom jag inte tränade...blev jag snabbt överviktig (och har haft problem med det sen dess med några korta avbrott).

Förutom att fylla ut kläderna var jag ju tvungen att fylla ut min tid med något nu när träningen inte upptog större delen av min vakna tid. Naturligt plockade jag upp de två saker som varit en konstant i mitt liv sen 6-7 års ålder; musik och fiske. Fisket var ju ganska enkelt att gasa på, musicerandet ken kan beskrivas som en slags startgrop för vad som tre år senare skulle bli Abramisprojektet, men mer om det en annan gång.

Jag har under åren sen dess ofta undrat hur livet skulle tett sig om jag inte trillat ur träningen, grubblare och ältare som jag är. Kanske inget Abramis? Kanske en styrkelyftande 110 kgs klump? Kanske...?

Vart tar tiden vägen?

Fan. 29:e september sist jag publicerade nåt här. Trist.

Nå.

Ludwig springer runt o pratar hejdlöst. Inte ett vettigt ord men underbart att uppleva. Humör har han också. När jag har varit borta o spelat saknar jag honom så att det gör ont i kroppen, en ganska ny upplevelse för mig.

Cykling; Jag har gått ner 15 kg exakt sen jag började cykla 5/9. Bra där. Tyvärr har jag inte cyklat på fyra veckor nu. Ideén med att jag skulle köra stång i garaget när cykelsäsongen var över, funkar helt enkelt inte just nu. Ska jag göra det måste jag stjäla tid av lilleman eller Linda, o det vill jag inte. Kan ändras när Ludwig börjar hos dagmamman i mitten på januari o kommer att behöva gå upp tidigare, o därmed gå o lägga sig tidigare. Då kan det finnas tid.

Plan C är att köpa dubbdäck till cykeln o ånga på vintern igenom.

Fiske; Har inte gått som önskat. För många planer och för lite fiske. Fick en gädda på 9,9 i Ockelbo, o hade stora på tamejfan under varenda tur hela hösten men marginalen gjorde att jag brände dom eller missade eller... Hade en som slet AV två fjäderringar med varsin 3/0:a! (Stora jävla krokar för den som inte vet)). Jag har aldrig nånsin tidigare varit med om att en fjäderring gått. Måste ha varit en riktig häst för hela vattenmassan lyfte trots att fisken var en o en halv meter ner...

Körde dock lite vertikalgös på senhösten, ett nytt fiske för mig (jag har vertikalat i tre säsonger men då under maj-september). Fick nån men brände alldeles för många. Också där var turen nån annanstans än i min båt.

Förrförra helgen fick jag ismeta i Ockelbo. Trögt ena dagen (1 landad o 1 spottad) o skitroligt andra dagen med 11 landade o en 5-6 tappade samt ytterligare några spottade. Roligast var napprushen som kom kl 15.15 när det nästan var kolmörkt! 3 fäll på 10 minuter... Bara smått, upp till 4 ca, men kul som fan!


Abramis; Vi har gjort fyra spelningar med start 3/12 på Debaser här i Stockholm. Tre av de fyra gigen var fantastiska, en underbar bekräftelse på att vi är uppskattade och att vi klarar oss bra på trummor-bas-gitarr-sång, precis som 1997-2005. Debasergiget var extraspeciellt då jag lyckats få Binge från November att komma o sjunga en låt med oss, "Rödluvan". När det så var dags för extranummer kom han självklart o sjöng "Hjärta gjort av sten" med Uffe samt spelade tamburin på vår låt "Mamma Talar"! Stort!



Semester i nästan två o en halv vecka borgar för fiske o umgänge med släkt, familj o framförallt min son och min sambo.