torsdag 11 augusti 2011

Monsters of Rock, Gentofte, Danmark 10/8 1991...

Denna vecka för tjugo år sedan var jag i Danmark för att för fjärde gången i livet live beskåda mitt absoluta favoritband; AC/DC. Med på köpet fick man Black Crowes, Queenryche och Metallica. Vi voro fyra stycken som åkte, två kamrater till mig som inte kände varandra sen innan, samt den ene kamratens flickvän.

Vi bodde billigt i nån slags gigantisk sovsal där duscharna svämmade över och folk rånade de som sov. Säkraste sättet att lycksas somna ö.h.t. var således att vara så plakat som möjligt.
Reskassan tog slut nåt dygn innan planet hem skulle gå så vi sov på flygplatsen. En snäll dansk sponsrade oss med en hundring så att vi kunde köpa nåt att äta.

Själva spelningen då; Jag minns att vi var där i god tid. Efter några sköna danska öl i magen snubblade vi på en dansk med tjock inhemsk hashish. Den fäste på. När Black Crowes började spela ville jag tränga mig fram till staketet för att om möjligt hänga mig kvar tills huvudbandet spelade. Det blev en lååååååång eftermiddag i en trängsel och situation som man nog bara klarar om man är 19, vältränad (vägde 75 o hade rutor på magen!) o lite i gasen. Väl framme vid staketet ville jag akta den tatuering jag gjort på min högra axel dagen innan på Istergade så jag hängde således högra armen/axeln över staketet. I 5-6 timmar. Det hade jag fan inte klarat nu.

Black Crowes som jag gillade sen tidigare gjorde bra ifrån sig, vill minnas att de spelade en version av Beatles Get Back bl.a... Nåt år senare släppte de "Southern Harmony" o resten är historia.

Queensryche hade jag uppladdningsvis köpt deras senaste alster, Empire, under sena våren o lyssnat in mig på. Minns mest deras cykelbyxor, jeansjackor och bandanas. Så här i efterhand kanske inte den koolaste klädselt ett hårdrockarband haft.

Metallica skulle här göra stor entré i mitt liv. Jag hade sen innan INGEN relation till bandet utom att MTV spelat halva "One" i hårdrocksprogrammet nån gång, den enda video de dittills gjort. En musikstil jag absolut inte kunde förstå. Jag hade föreställt mig hur en o en halv timme fastnaglad vig ett staket stirrandes på ett band jag inte gillade skulle bli en plåga. DÄÄÄÄÄMN så överkörd jag blev.

Tre dagar efter Gentofte spelningen släppte Metallica sitt svarta album som idag är ett av de mest sålda i världen o som utan tvivels katapulterade bandet in i dinosauriedivisionen, men där var de alltså inte än vid tiden för denna spelning. Jag kan alltså skryta med att ha varit ett fan sen INNAN svarta skivan, nåt som står högt i kurs hos de äldre fansen, även om det i mitt fall bara gäller några dagar...ehe...

Metallica var alltså taggade som satan, hade ett av världens bästa album på lut o visste det, befann sig mitt emellan 25 o 30 i ålder o var nå så jävulskt testosteronstinna o var "nästan" på hemmaplan (lille Lars är ju dansk). Helvete vilken överkörning. Jag var så slut efter den spelningen att jag pallade 4 låtar av AC/DC sen var jag tvungen att hoppa över staketet o gå bakåt i publikhavet. Metallica hade redan bränt allt krut som fanns att tillgå.

När jag kom hem köpte jag "And justice for all", plattan innan den då nyss släppta svarta skivan, och gjorde vad jag kunde för att förstå en musik som var så helt annorlunda än den hårdrock jag växt upp med. Ljudet var fnösktorrt och musiken var snortight o trasslig. Inte en rak 4/4:a så långt örat nådde o inga svulstiga ljudmattor. För mig var detta helt nytt. Jag hade ett helvete att hänga med innan jag knäckte koden, o när jag väl gjort det var det en helt ny värld som öppnade sig o den skivan har sen dess en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

AC/DC gjorde "en dag på jobbet" o hade det inte lätt efter Metallica.

En lustiger detalj är att jag under dessa tjugo år snubblat på folk titt som tätt som också var där i Gentofte. Folk jag inte kände då men av olika anledningar lärt känna; bandkollegor, arbetskamrater osv. Senast en mycket seriös magister i skolan jag jobbar i...

Jag har ingen kontakt med någon av resekamraterna, den ene gjorde bort sig i ett telefonterrorinferno mot en gemensam kvinnlig bekant i mitten på 90-talet o den andre har befunnit sig i en drog o kriminell värld i många år vad jag förstått.

Så det kan bli.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så jävla kul att läsa! Bra skrivet.
/Gamla Skivor

http://gamlaskivor.wordpress.com

Sissi sa...

Där var jag också :) Var vid den tidpunkten nyfrälst Queensrÿche-fan och åkte framförallt för deras skull. De gjorde en helt ok insats, men det var definitivt Metallica som imponerade mest. The Black Crowes var en ny bekantskap som jag fortfarande gillar att lyssna på ibland. Av AC/DC minns jag mest ett envist skuttande fram och tillbaka och ooooootroligt långa gitarronanistiska utsvävningar..