Cykelterrorist

När jag nyligen konstaterat att jag gått upp alla kilon jag gick ner (mer än 40 kg) hösten 2003/våren 2004 var det bara att ta ett vuxet beslut; det här jävla larvet håller inte längre. Kroppen är slut o fötterna gör ont jämt. Knökig, trökig tjock gubbe.

I min ungdoms dar lyfte jag skrot under fem års tid och hade i slutändan ganska bra koll på vilken typ av träning och vilken typ av diet min kropp svarar på.

Där jag hamnat idag beror på extremt dåliga matvanor samt alldeles för lite rörelse för de dåliga matvanorna.

När jag så skulle börja jobba igen (efter pappaledigheten som slutade 31/8) tänkte jag att nu jävlarsfårevanog. Dammade av o pumpade cykeln samt skaffade lyse o liten cykeldator. Nu är jag en av cykelidioterna som har alldeles för bråttom kl 15.45 längst Skeppsbrokajen och vidare uppför Götgatspuckeln. En av dom som "bara ska klippa några sekunder" mot gårdagens resultat. Livsfarligt. Men på några veckor har vikten rasat och jag siktar på under 100 före jul o under 80 innan sommarsemestern nästa år.

Tänkte cykla till snön kommer, sen blir det motionscykel och stång i garaget.

Maten känns helt plötsligt som det minsta problemet. Äter bara "vanlig"mat (till skillnad mot tidigare dieter då jag käkat mest smalmat á la 80 tals bodybuilder deff; kokt torsk o ris o annat trök) och när det kommer till ute-ätning väljer jag bort sånt jag åt förr. Godis o kaffebröd o skit är inga problem att låta bli.

Är ju egentligen ren o skär logik; äta mindre o röra sig MYCKET mer. Cyklingen ger mig ungefär 75-80 minuter träning om dagen. Att göra det minst tre dagar i veckan räcker långt.

O vikket flås jag kommer ha till spelningarna i december...

Nu jävlar.