Under loppet av en månad har jag sett tvänne scenframställningar av den art som jag vanligtvis inte är någon direkt frekvent besökare av. I mitten på februari så såg jag tillsammans med mina arbetskamrater en Spaggetiopera; Mozarts Trollflöjten på Reginateatern (i Sthlm).
Intressant format då de spelade en förkortad version av Trollflöjten iförda modernistiska dräkter. I pausen agerade skådespelarna serveringspersonal. Spännande!
Operasång är ju i sig imponerande. Att få en sån volym ut ur en människokropp, och att sedan kunna kontrollera tonerna... Men mycket mer än så är det inte. Det är som att se en bandymatch på is; Man ser inte bollen men ser vilket håll spelarna åker samt vilket lag som höjer klubborna efter att ha gjort mål (o kan där igenom göra sig slutsatser angående hur det går i matchen) . Man har ingen aning vad föreställningen handlar om o hör inte orden i sången.
Riktigt avslöjande blir det när de (operasångarna) skall föra sig i ett annat format än deras eget. I just denna föreställning var finalnumret "Walking on sunshine". Med operasång. Ridå. Vem var det som inte vågade berätta att Kejsaren faktiskt är naken?
Nå. Sällskapet och maten var god.
Igår kväll hade vi barnvakt och kunde gå o se Klungans nya föreställning "Se oss flyga över scenen i fruktansväda hastigheter" på Dansens Hus här i Sthlm. Fantastiskt roligt.
De har sånt svart avgrundsdjup i sin humor, samt är väldigt fysiska. Själv lider jag av "koreograferad-dans-allergi" men det här e nåt helt annat. Jag älskar fysisk humor, Gösta Ekman när han var som bäst eller varför inte Robert Gustavsson innan han blev tjatig. Två av killarna i Klungan har varit elitidrottare, det förklarar förmodligen en del av de halsbrytande rörelsemönstren de får ur sig. Svart svart svart. Och vasst.
Mattias Fransson är klar favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar