Den bästa skiva jag varit med om...

Skivan Rubicon är den bästa skiva jag har varit inblandad i.

Perioden när majoriteten av matrialet på skivan skrevs, ca år 2000-2004 var enligt mig bandets peak under de 15 år jag var med. Vi hade hittat skrivarformen och repade ofta. Jag och Jansson var så samspelta som jag nånsin varit med någon musiker. En blick eller en nick o vi visste precis vars den andre skulle ta vägen. Ofta till Peo o Uffes stora förvåning och förvillelse.

Repen kunde bestå i 60% dricka folköl o röka (Jansson o Peo) men kontinuiteten o flåset i spelandet gjorde att det t.ex. inte var särskilt svårt att repa in en 12-15 Sabbathlåtar till Uffes hemliga 30 årsfest (han fick inte veta). Vi hade helt enkelt fått upp farten.

Men den för mig viktigaste händelsen under den perioden var den känslomässiga bergodalbana Drottningen av is skulle ta mig med på. Jag hade aldrig varit med om nåt liknande tidigare, o jag ber till högre makter att det aldrig ska hända igen. Jag blev inte mig själv. Hjärnan kopplades bort. Jag fick under ungefär ett år uppleva hur det var att plocka upp sitt totaldemolerade hjärta från soptunnan, för att få det ihoptejpat igen, o sen eldat med skärbrännare o sen om igen... Sånt där som man läser om.

Augusti 2004. Jag vägde strax över 70 kg o sprang en mil varannan dag.

Fotosession vid Norrån i Magelungen till skivomslaget.

Detta gav naturligtvis uppslag till ett antal texter (Drottning av is, Bilder del 2) och sår i hjärtat för livet. Men också, för mig, en aura runt hela skivan där allt matrial på något sätt är förknippat med perioden och det konstiga vakuum jag hamnade i de närmaste åren efter att jag klarat av att få bort henne ur mitt liv.

Några år efter skivan kom ut gavs den ut på dubbelvinyl, och inför det släppet var jag tvungen att lyssna igenom allt noggrant, korrläsa och uppdatera skivomslaget på texter o tacklistor o.s.v.

Det var som att kastas rakt tillbaka in i helvetet igen. Jag grät av känslomässigt kaos.

Samma sak när skivan skulle nypressas o allt skulle göras om en gång till ytterligare några år senare. Stora hörlurar, ensam och tårar. Kroppen reagerade på att höra Bilder del 2 och minnas vad det kostade att uppleva det som sen blev text.

Skivan betyder mycket för mig.

31/1 2005 var det så release för Rubicon och om jag inte minns helt fel hade vi releasespelningen samma dag. Tantogården på söder i Stockholm var platsen och stället var fullt.

Vi lirade skivan live från start till slut. Robban hade kommit in som andregitarrist nån månad innan o Jansson hade klargjort att han skulle spela året ut, sen skulle han sluta. Foxen från Grand Magus var med på cello o Sarah Sagrelius spelade på ett Fender piano. Lord Chritus (St Vitus, Terra Firma, Count Raven) sjöng sitt parti i Guldgruva. Långt tillresta vänner förärade oss med sin närvaro (Ulrik/Generous Maria fr Göteborg, Janne Bengtsson/Halfman fr Örkeljunga, Björn/Svarte Pan fr Malmö bl.a.). Dr Åke Bedlam Eriksson var presentatör.

Linda, som fem o ett halvt år senare skulle bli mor till min son, var också där (en stund).

All in all, en skiva vars matrial jag skrivit hälften av (om man går efter Stim´s sätt att fördela text/musik). En skiva som kostade mig min själ, blod, svett och hinkvis med tårar. En skiva där varje nanomillimeter har nagelfarits som det gedigna hantverk det är. Hela skivan är inspelad på 2 tums rullband. Ingen djävla dator med möjlighet till korrigeringar o klipp o klistra. Alla låtar utom tre spelade vi in trummor, bas och gitarr direkt. Allt i samma tagning. Old school. Ett välrepat band rakt in i maskinen. Som det ska vara. De tre sista spelade vi in instrument för instrument.

När jag skriver detta sitter jag i en soffa under den akustiska gitarr som syns i den svartvita bilden ovan, en gitarr min kamrat Janne målat och gjort i ordning till mig att ha som jobbgitarr. Jag skrev delar av skivan på den, sittandes i fikarummet på Telia. Jag spelade även på den på Jannes begravning...

Janne dog i december 2013, men gitarren, skivan, ärren i hjärtat och alla minnen har jag kvar.

Rubicon på Spotify

En midsommardags reflektioner...

Jag var fejsbookfri i ungefär fem månader. Grattis till mig. Det jag lärde mig av den svängen var att ALL social verksamhet har flyttat ut i sociala medier. Finns du inte där, så finns du inte alls.

Så jag joinade igen, o har sen strax över året haft ett...nåja...hälsosamt förhållande till schmejsbokk.

Men jag tror jag tar en paus till semestern. Bara för att.

Bandfri har jag oxå varit i ett o ett halvt år nu. Det har varit en jävla resa. Jag var inte riktigt beredd på att det var ett socialt självmord jag begick när jag slutade. Men hey, se där. Man lär så länge man lever. Fick frågan om att komma o spela några låtar live med dem här i maj i Sthlm men jag tackade nej. Inte redo för det än. Har dessutom inte hållit i en bas sen sista pålägget på den låt som inte blev bra till den skiva som aldrig blev av i november 2012. Numera spelar jag akkegura (o sjunger) endast när Ludwig badar.

Ludwig ja. Mitt hjärtas allt. Det bästa jag har gjort fyller fyra i augusti o håller på att prata hål i huvve på en. Underbart. Han har humor och är musikalisk. Ska bli spännande o se vad det blir av den.

Fisket så. Förra året återföll jag i karpmete efter 6 säsongers bortavaro. Saknade det naturnära som bjuds i det fisket. Resultaten lät dock vänta på sig, o helt ärligt känns det som om årets satsning gått åt samma håll. Jag har ju helt enkelt inte tiden att lägga för att kunna göra det ordentligt. Jag kan inte fiska hela helger som förr. Nu står hoppet till andra halvlek, dvs augusti-september.

Fördelen med att ha många olika fisken är att det alltid kommer nåt nytt runt hörnet, man hinner inte riktigt tröttna. Dec-mars/april=isfiske. Mars/april/maj=gädda. Maj/juni=karp. Juli=semesterfiske i Ockelbo (i år ska jag inventera småsjöarna på sutare/ruda). Augusti/september=karp. Oktober-isläggning=gädda. Sen börjar det om!  Tjoho!

Jobbar fortfarande som exekutiv samordnare av varor och tjänster vid Hedvig Eleonora skola. I höst har jag varit där i sju år(!). Enda felet är att det ligger "för långt" hemifrån. Skulle vilja ha en arbetsplats där jag kan vara hemma på 10 min med bil. Känns som att jag idag slösar tid på att åka till och från jobb, ca en o en halv timme om dan som jag stjälar från någon. Ludwig. Det måste ju i alla händelser vara klimatsmartare att jobba någorlunda nära där man bor. Denna arbetsplats är det längsta jag haft att åka till ett jobb under mina 24 yrkesverksamma år.

Å andra sidan finns en plan att flytta till Ockelbo, o där kan man nog betrakta det som högsta lottovinsten om man hittar ett jobb 10 min hemifrån. Det troligaste är ju ett jobb i nån av de större orterna i närheten, Sandviken (5 mil) eller Gävle (7 mil), så jag kanske inte ska gnälla över 45-50 min dörr till dörr idag...

Nu ska jag göra i ordning kaffe, mat o utrustning för en dags gäddtrollingtur på ett stort vatten här i Gästrikland där det genom åren kommit upp många stora suggor. Tredje gången i år som jag är där, flera tusen hektar att leta på. Nål i höstack kan  man säga.

Fejsbokkschmejsbokk.

For those about to care (or give a shit)...

Jag har tagit en paus på obestämd tid från fejsbokk. Jag har avaktiverat min profil (men skulle jag känna för att logga in igen finns allt kvar, bilder, vad som skrivits osv. Läskigt).

Efter tre o ett halvt år på fejjan har jag kommit fram till följande;

-Det mesta som skrivs är bara trams. Vad du åt. Vart du är. Vem som är med.
-Jag har genom folks statusrader fått se dem bekänna alldeles för mycket färg.
-Jag dödar alldeles för mycket tid med fejsbokk. Tittar jag ut över medpassagerarna på tunnelbanan sitter 70-80% med näsan i smartphonen o är "sociala" i ett "socialt nätverk" med nån gammal klasskompis man inte träffat på 25 år o som man egentligen skiter fullständigt i att de har "Ätit kolpudding. Mums.". Alldeles för ofta (o nu skäms jag) hör jag Ludwig säga "pappa...pappa....pappa...pappa..." medans jag kollar in om nåt hänt på fejjan. Fukking useless. Prioriteringar.
-Händer det nåt kul i livet funderar jag ut nåt klurigt sätt att uttrycka det på i en statusrad som ska generera så många "likes" och kommentarer som möjligt. Måste finnas andra sätt att bli bekräftad på.

Jag tog mig en funderare. Försökte minnas om nåt av vikt egentligen hänt via facebook (för min del). Kom på ett fåtal saker som sammantaget inte väger upp investerad tid.

O nu när jag inte längre författar och förmedlar uppdateringar från bandet har jag än mindre på fejsbokk att göra.

Livet pågår förmodligen där ute.

Morbus de Quervain

Förra hösten, 2011, fick jag stadigt ondare och ondare i min högra handled där tummen fäster på ovansidan ungefär. Till slut kunde jag inte öppna tummen och pekfingret tillräckligt för att kunna greppa min iPhone, och att t.ex. ta sallad med en salladstång (öppnandet) gjorde för djävla ont.

Gick till vårdcentralen där husläkarn pratade om Morbus de Quervain, och satte en cortisonspruta på tre ställen inom en kvadratcentimeter ovan handleden där tummen fäster. Tog nån dag o sen var alla trollen borta.

Fin-fint.

Denna höst dök samma problem upp vid ungefär samma tidpunkt. När jag ändå var iväg till vårdcentralen med en ond rygg frågade jag om handleden. Annan husläkare gav mig en remiss till en sjukgymnast som rekommenderade en sån härn liten tingest som jag nu har på mig så fort jag är vaken. Hjälper.

Jag har trott att åkomman berott på vertikalfiske (en handledsbelastande fiskevariant) + intensivt basspelande + kallt väder.

Häromdagen när jag skulle lägga bas på vad som blir min sista inspelning med abramis, skedde detta efter två o en halv veckors uppehåll från basspelandet. Så fort jag TOG i plektrumet gjorde det överjävla ont i det område där handled och tumme blir kompisar. Jag började fundera...

Första vändan, hösten 2011, hade jag haft en paus ifrån basandet på 9 månader och kastade mig rakt in i en tokintensiv repperiod. Fick ont.

Denna vändan hade vi inte repat särskilt mycket under våren/fösommaren när vi plockade upp bollen o började hårdrepa inför spelningarna i slutet på augusti. Fick ont.

Nu får jag ont när jag tar i ett plektrum. Inte när jag fiskar.

Vore ju extremt trist om basandet var över nu.

Järnkoll på mat med Dennis...

Vi var och spelade i södra Sverige när en sån därn blixthalka från helvetet rullade in tillsammans med en storm som troligen hade sitt ursprung från samma plejs.

Jag hade rattat bussen några timmar när jag några hundra meter framför mig såg vad som såg ut som en färskt bilkö uppe på en bro, troligen skapad av en trafikolycka av nåt slag.

Då det var snubblande nära lunchdags tog jag ett snabbt beslut o backade av bron (!) på motorleden så att jag skulle kunna nå avfarten som var precis innan bron. Lika bra att nyttja tiden till nåt vettigt istället för till att sitta i kö säger en van Stockholms-kö(r)are.

Väl nere letade vi upp första bästa lunchhak, i detta fall en Sibyllakiosk med några bord och stola, där vi beställde vad vi skulle ha och satte oss att vänta. En efter en fick vi in våra rätter under livliga diskussioner runt gårdagens gig samt andra spörsmål man gärna tar upp tillsammans med hårdrockande drägg med skägg.

Trevligt således med smajling fejses everyover.

När jag avverkat halva den schnitzel jag beställt frågar Ulf mig om den var god. Jag svarade helt ärligt att "det nog var den äckligaste jävla schnitzel jag ätit i mitt liv".

-"Det kan bero på att det är min rödspätta du ätit upp" säger Ulf samtidigt som Sillyllatjejen kommer med den schnitzel jag beställt... 

Ridå.

Tack o hej Abramis (den oblödiga versionen)...

Förutsättningarna för att göra Abramis Brama rättvisa finns enligt min mening inte längre.

Jag har därför bestämt mig för att kliva av bandet.

Då Abramis under många år var mitt substitut för familj, känns beslutet tungt att ta.
Icke desto mindre nödvändigt.
Det går helt enkelt inte längre.
Det är svårt att få ihop reptider och när vi väl är där är vi inte överens musikaliskt.

När jag tittar bakåt ett par år i tiden så ser jag att varningsskyltarna funnits där, jag har bara inte förstått dom.

Magin är borta.

Jag meddelade de andra braxarna angående mina avsikter den sista juni.

Bandet har tre bokade spelningar framöver 17/8 Plattenburg/Tyskland, 18/8 Yellowstock/Belgien, 26/10 ROCKPALAST, Bonn/Tyskland (TV-inspelning), dessa kommer jag att vara med på.

Men...?...ska det va så..?

Jag hade sett fram emot gäddfisket i vårvikarna i år. Denna helg gör jag säsongens 2 sista pass, sen går jag över till framför allt vertikalfisket på gös. Sen islossning i början på mars har jag hunnit med totalt 4 gäddfisketurer med nästan uteslutande uselt resultat. Så när jag ställer in grejerna efter helgen har jag alltså lyckats med 6 pass på 6-7 veckor.

Ska det va så?

Jag hann cykla några gånger till o från jobbet i mars när det var värmebölja. Sen dess har jag inte cyklat och endast ETT av möjliga tillfällen har ställts in för att jag varit lat. Resterande turer har inte blivit av för att jag ska vara nånstans efter jobbet o behöver vara klar i huvet, eller ska lämna lilleman hos dagmamman så då hinner jag inte cykla in iom att dagmamman öppnar 6.30 o jag börjar 7, eller varit förkyld eller...

Ska det vara så?

Vi har samkört scheman för att få ihop reptider och det har gett i genomsnitt 3-4 rep per 4 veckor. Det är väldigt svårt att skapa nåt under de förhållandena. Låtarna flyttas lixom nån  centimeter framåt hela tiden, inte som förr där 2 veckor och 5 rep kunde betyda tre nya färdiga låtar (när det var som kreativast).

Ska det va så?!

Ngf.

15 år...

Med risk för att framstå som onödigt blötögd o blödig; På fredag 27/4 är det exakt 15 år sen jag, Peo o Jansson repade för första gången tillsammans. Något som inom nåt halvår skulle utvecklas till Abramis.

Repet skedde i Fagersjöskolans fritids replokal då både jag o Peo jobbade på skolan.

Jag hade 1994 fått en låt med November på kassettband av en äldre kamrat och intresset för hård rock sjungen på svenska tog form. Ungefär samtidigt, av samme kamrat, fick jag låna Kyuss platta "...and the circus leaves town" och på nåt konstigt vis hittade jag vissa gemensamma nämnare, eller om det var så att bägge banden berörde mig musikaliskt på ett sånt sätt så att jag kände att jag ville kombinera dessa. Jag skrev bl.a. "Ogräsblues" och embryon till låtar som hamnade på första 12-låtars demon 1998.

Efter att ha testat att repa med olika personer ur mitt eget musikaliska förflutna 94-96 kom lösningen som vanligt in från vänster. Hösten 96 började jag komvux vid Globen (avbröt efter nån månad). Samma dag som återförenade KISS biljetter skulle släppas hade jag tänkt inhandla sådana. Väl vid biljettkassan visade sig kön vara ett par hundra meter lång och jag var slokörad på väg därifrån när någon ur kön ropade mitt namn. Det var Jansson samt en kamrat till honom som hade varit väldigt försigkomna och varit där i tid. De erbjöd sig köpa biljett åt mig!

Jansson "kände" jag genom att han repat och spelat i otaliga band i de replokaler som fanns under Farsta Fritidsgård där jag jobbade 1993-94 samt sporadiskt de närmaste åren. Jag visste att vi hade ett gemensamt intresse i  Sabbath men oxå en massa musik jag inte hade koll på. Jag tror att vid KISS-biljettsincidenten fördes November på tal (Jansson hade hört talas om dom men inte hört dom) och när det var dags för överlämning av biljetten lämnade jag som tack för hjälpen över ett kassettband med November och orden; "Dröm inte om att spela det här utan att jag är inblandad."

Jansson såg skeptisk ut men döm om min förvåning när han ringde några dagar senare och exalterat påpekade att vi måste spela Novemberlåtarna! Jansson ville spela bas (han är en duktig basist) och jag hade för avsikt att spela gitarr o sjunga. Vilka trummisar vi än förde på tal strök Jansson dom ur listan och kom slutligen fram till att det var bättre att spela själv (thank god).

Januari 1997 hade jag börjat jobba i Fagersjöskolan där även Peo arbetade. Jag förstod snabbt att han var en kompetent gitarrist samt en trevlig person så när "vi" behövde en gitarrist till vårat lilla projekt fick han frågan och svarade tursamt nog ja.

Till första repet bestämdes att vi skulle plocka ut Novembers "Mount Everest", "Sekunder" samt troligen nån till. Utöver det var det förmodligen Black Sabbaths "The Wizard" och möjligen Deep Purples "Bloodsucker".

Under våren o sommaren fortsatte vi att ösa på med roliga covers; "21 century schizoid man", "Evil" (Monster Magnets version av Cactus version av Howlin Wolfs låt), mera November, Sabbath och Purple.

På somrarna brukade fritidshemmen i Farsta ha gemensam verksamhet vid sjön Flaten i Skarpnäck sen tidigt 80 tal. Från ett av områdena kom Christian som skulle komma att bli vår sångare då han hört mig och Peo diskutera låtval inför kommande rep. Christian kom ner till replokalen och jag måste erkänna att det var bra mycket lättare att koncentrera sig på basen när jag inte behövde sjunga hela tiden.

Nån gång mot hösten tyckte jag att det var dags att spela live och framföra vad vi repat ihop. Jag bokade ladan vid Farsta Gård (icke att förväxla med Farsta Fritidsgård) och bjöd in alla jag kunde komma på. Vi framförde tjugonånting låtar i 2 set och de som var där var fulla o glada. Hela giget finns filmat.

När vi packade ihop efteråt och det var dags för eftersnack var jag skitnöjd och tyckte det skulle bli kul att fortsätta. För mig blev det då en chock att höra att de andra ville att vi skulle göra eget matrial om vi  skulle fortsätta o inte bara spela covers! Jag själv var ju fullt nöjd med att spela "War Pigs" och "Into the fire" 2 ggr i veckan...

Sagt och gjort. Jag satte igång och formligen kräma ur mig riff som jag tog med till repen och vi hamnade i nån slags kreativ tornado där alla kastade in riff och ideér. Startskottet var alltså giget i november 1997. I april året 1998, dvs ett halvår senare, spelade vi i grunderna till 12 låtar, 3 av dom inspelningarna hamnade på "Dansa tokjävelns vals"; "Mamma Talar", "Ogräsblues" samt "Svarta Madam". Andra låtar från 12-låtars demon har plockats upp senare, "Smakar Söndag" och i skrivande stund har vi till kommande platta spelat in en ihopslagen version av två låtar från demon; "Bittra minnen" och "Kommer tillbaka".

Augusti 1998 slutade både jag och Peo på Fagersjöskolan och var officiellt hel o deltidsarbetslösa (jag hade kvar 10 tim/v på Fagersjögården) varpå vi kunde repa, spela, o jamma VÄLDIGT mycket. Detta kreativa tillstånd varade i ungefär 4-5 år och merparten av Abramis matrial på skiva är gjort under de åren.

15 år springer iväg, 6 plattor senare, medlemsbyten...nu har livet hunnit i kapp oss med barn, familjer och skiftjobb som gör att det är stört omöjligt att få ihop fler rep än ca 3-4 ggr per månad (mot 2-3 ggr i veckan 1997-2004).

Hur surt o buttert det sista stycken än må låta är jag väldigt glad och tacksam över att jag har fått vara med om den resa vi gjort (den är inte över än).

Tältfiske

När det gäller pimpelfiske på vintern efter abborre i Sverige, är normen att man ska vara lätt lastad (ett borr och en skrylla) så att man kan leta upp abborren, något jag kan tänka mig är ett arv från tävlingsfisket.

På andra sidan Atlanten fiskar de efter samma fisk, fast ofta sittandes i ett specialanpassat tält. Detta bl.a. för att kunna ha det så bekvämt som möjligt under fisket och därmed kunna fiska längre. Man har bl.a. gärna en värmekälla o annat lullull.

De abborrar jag fiskar på under vintern är oftast väldigt stationära, nåt jag förstått efter att ha hittat stor abborre på samma ställen vintern igenom. Vidare har jag sen jag började köra med ekolod till pimpelfisket upptäckt att abborrarna visserligen rör sig, men att de rör sig inom en hyffsat begränsad yta.

Således; I fredags (10/2) när termometern visade 18,8 minus skred jag till verket och letade upp mitt gamla Nash Titan (golvlöst shelter med en front som sätts fast med dragkedja) från karpfisket, tog med en 10 litershink och 15-16 värmeljus. Jag valde en plats där fisket denna säsong visat sig hålla storabborre (de andra "vanliga" storabborrplatserna förstörde stormen Dagmar dagarna innan isläggningen har det visat sig) och parkerade mitt i. Väl i tältet kopplade jag ihop lodet och brassade på värmeljusen i hinken.

Efter en stund kunde jag ta av mössa och vantar, hålet slutade frysa igen och isbildningen på spöringar och lina avstannade helt. Det var lagom varmt o gött, d.v.s. några plusgrader därinne trots att det var ca 20 minus utanför!

Fisket då. Jag fick på några timmars fiske 3 abborrar, de två största var på 5-6 hekto o kilot precis. Jag såg med 20-30 minuters mellanrum fisk på lodet som ibland visade intresse för min balansare, ibland inte. Jag hade turen att ha en kamrat, Mattias, med som fiskade "normalt" d.v.s. han borrade ca 7-8 hål under den tiden vi var där. Bra för experimentet och bra för sällskapets skull. Han fick inget alls men såg dock på sitt lod ungefär lika mycket fisk som jag sett på mitt. Detta säger mig att jag inte är helt ute o cyklar med mitt tältprojekt.

3 abborrar på den tidssträckan är ungefär normalt för mig i detta vatten i februari med 20 minusgrader, skillnaden är ju att jag kunde ha setat 5-6 timmar inne i tältet utan problem medan man pallar 2 timmar i 20 minus, sen är det inte roligt längre.

"Tältfiske" finns sen gammalt i sverige inom lakfiske (s.k. "lakkoja") och lite andra varianter, så det är på inget vis nåt nytt. Dock har jag aldrig hört om nån som kört tält till abborrfisket.

Sen jag förra säsongen började med att ha ismetepulkan med till ALLT mitt isfiske försvann begränsningen i mängden utrustning jag kunde ha med mig. Allt jag behöver, och lite därtill, lastar jag i min pulka och älgar iväg över isen. Om man ändå fiskar på stationär fisk, på ett begränsat antal ytor finns liksom ingen anledning att välja bort utrustning till förmån för att kunna springa en km över isen till "just det DÄR stället som KAN ge fisk en dag som denna"... Detta har bl.a. ekolodet gjort mig medveten om, jag kan se om abborrarna är på plats och då finns ingen anledning att gå därifrån om jag sett dom. De som inte fiskar med lod, och därmed inte sett att fisken är där, flyttar sig ju när de inte haft napp på en stund i tron om att där inte finns nån abborre.

Jag har ett begagnat bivvy över som jag köpte sista hösten jag fiskade karp, 2006, som jag kommer att klippa hål i golvet på och offra till detta fiske. När utetemperaturen gör "vanligt" pimpelfiske svårt är det inte helt fel att kunna fiska bekvämt, effektivt och njuta ändå trots snöstormar och minusgrader. Ännu en begränsning mindre liksom...

Helikopterexorcist?

Imorrn börjar lilleman Ludwig hos dagmamma. Skarpt läge. Invänjningen har nästan gått lite för bra. De (dagmammorna) säger att han alltid är så glad o lugn. Bra det, för på nätterna förvandlas han till en helikopter som endast kan besegras av en exorsist.

Tydligen är det vanligt hos små barn att de härjar runt på nätterna när det sker stora förändringar i livet, o det är väl kanske inte så konstigt med tanke på alla intryck och upplevelser som skall efterbehandlas o sorteras. Samma effekt ska också de olika faserna ha o lägger vi ihop några sådana...så bli det en helikopter från helvetet. Om än en väldigt söt helikopter från helvetet.

Imorrn är det rivstart med inlämning 6.30. Planerar hur jag ska göra det mest strategiskt. Jag helgar halvtimmen jag stjäl åt mig själv på morgonen 5.20-5.50 med datorn i knät, katten brevid o en kopp rykande varmt kaffe i närheten. Det är väl min motsvarighet till att läsa DN i pappersform vid köksbordet. Men om jag ska ha lilleman påklädd o startklar till 6.20 får jag nog tänka om... Gå upp 4.30 kanske? Fy.

Imorrn o på tisdag blir det de enda två repen inför kommande helgs spelningar i Karlstad/Örebro. Jävligt svårt att få ihop reptider när vi nu är två i bandet som är beroende av skiftsschema (Peo jobbar skift o min sambo Linda jobbar ett helt annat skift).

Isarna håller nu på alla mina fiskevatten. Har både ismetat och pimplat men inte fått nåt av storlek att skryta om. Har haft mörtstugorna i Magis de senaste två veckorna. En skadad mört har det gett. Jag ligger på fel ställe tydligen. Tänkte testa att mäska på i en vik o se om man på så sätt kan dra in mörten där. Köra ena stugan där o flytta runt den andra stugan på olika djup. Räcker ju med att träffa rätt nån gång så har man ju mört så man står sig resten av säsongen i.o.m. att jag fiskar med 5 spön o mer än 15 mört har jag nog aldrig gjort av med under en ismetetur.

Det verkar bli som vanligt under isfiskesäsongen; 10 planerade "jag ska testa det här också"-punkter innan säsongen börjat, och typ två av dom hanns med. Som nu. I.o.m. att vi spelar med bandet nästa helg dröjer det alltså till i februari innan jag fiskar på hemmaplan igen. Sen är det ju fan vår innan man har hajjat nåt. Igen.

Å andra sidan har jag inte varit sen att dra nytta av att jag gått ner i tid på jobbet då jag t.v. är föräldraledig fredagar. De två senaste fredagarna har det gett en liten men naggande god fisketur på morgonen/förmiddan, något som stillat fiskedemonen för en stund och gjort livet lättare att uthärda. Det måste jag säga är en av pimpelfiskets fördelar, det kan räcka med 2-3 tillgängliga timmar för att få ut maximalt fiske. Faktiskt en av anledningarna till att jag sen jag trillade ur karpfisket 2006 kommit att gilla vinterfisket och just pimpel på storabborre. Maximal utdelning med minimal insats.